Peter står högst upp på en fjälltopp. Sommarvärmen skiner i ansiktet och han ska kasta sig utför en backe med stenar och stup på flera meter. På en cykel.
– Man är ju sjukt nervös, men det farligaste när man ska testa nåt nytt är att tveka.
Text: Ebba Hardestam
Foto: Niclas Andersson
Peter väljer ett grönt te till sin rykande kopp som står på bordet. Han utstrålar ett lugn som få människor gör, ett personlighetsdrag som är till stor nytta i den adrenalinfyllda extremsportens värld. En värld som kräver att man behåller lugnet och har bra koll på cykeln, innan man kastar sig nerför backar med stora stenar och stup i sporten som kallas downhill.
– Man måste verkligen känna fordonet och veta exakt var allting sitter. När man cyklar har man alltid fingrarna på bromsarna, man måste veta hur mycket man ska ta i för att det ska bromsa som man vill. Det ska sitta i ryggmärgen.
Intresset för extremsporter växte fram under barndomen, då Peter tillsammans med sin bror och deras kompisar hade cykeltävlingar runt kvarteret. De började också öva trick på cyklarna, och så fort Peter tjänade egna pengar skaffade han en motocross. Genom åren har han aldrig tävlat i någon extremsport, men valt ut några favoriter som han ägnar sig åt på fritiden.
– Det jag sysslar med är främst cykel, downhill, motocross och så kör buggi, en bil som jag och min bror har byggt.
Va? Har ni byggt den själva?
– Ja, det är ganska vanligt i USA så det är därifrån vi har fått inspiration. Det har tagit fyra år och är ett projekt som fortfarande pågår. Det tog tre år innan den var körbar, men det är ju alltid saker man kan förbättra. Vi började bygga år 2005, och allt vi gör lägger vi upp på YouTube. Vi har sammanlagt 13 miljoner visningar och har åkt runt på många motortävlingar där vi underhållt i pausen.
Peter har inte alltid vågat lika mycket som han gör idag, utan beskriver det som en stegvis process framåt. Hans äldre bror Niklas har pushat honom att testa nya grejer, och nu sätter han också ut egna mål för varje år. Men även om det är viktigt att pushas till att testa nya gränser måste man vara medveten om sin egen kompetens för att inte råka illa ut.
– Det är nog min lugna sida som kommer in där också. Jag känner ifall jag fixar det eller inte.
Vad känner du precis innan du ska utöva någon extremsport?
– Man är ju sjukt nervös, men det farligaste när man ska testa nåt nytt är att tveka. Antingen gör man det inte överhuvudtaget, eller så kör man 100%. Något mittemellan finns inte för då går det alltid fel.
Har du någonsin varit rädd för att du till exempel ska tappa kontrollen?
– Ja det händer ganska ofta. Om det går fel så känner man det direkt. När man är på crossbanan och får ett snedkast i luften innan ett hopp så att man kommer helt snett med motocrossen har man hjärtat i halsgropen.
Men då brukar det lösa sig, eller?
– Ja, ibland (skratt). Man kan bli så uppskärrad att man måste stanna och andas lite, men sen är det bara att ta nya tag.
Och när det inte löser sig?
– Ja, det händer också ganska ofta. Jag har fått x antal hjärnskakningar, men jag har inte brutit någonting så det förstår jag inte hur jag lyckats komma undan. Jag har druckit så mycket mjölk, måste det vara… Men sen har man ju fått vara med om när det har gått fel för andra, som min bror som har vält med buggin ett antal gånger. Det har slutat med att han hostat blod och åkt in till sjukhus och så vidare.
Trots hjärnskakningar, sjukhus och en blodhostande bror är han sugen på att testa fler trick på cykel och att lyckas göra bakåtvolt med motocrossen.
– Men… hamnar man fel där då kan det gå illa!
Peter vill också prova på fler extremsporter, som bungy jump och att hoppa fallskärm. Han beskriver känslan av att utöva extremsporter som att man kopplar bort allt runtomkring sig.
– Man slutar tänka och kör bara.
Extremsporter är minst sagt ett riskfyllt intresse, men vad är det som gör att du älskar det så mycket?
– Det är just att det är individuell sport, allt beror bara på dig själv. Det går så fort, gör du ett misstag är du illa ute. Man måste verkligen fokusera, och jag gillar fart och adrenalin.
Denna artikel är en del av magasinet Shin, som producerats av studerande på Media och Kommunikation. Du kan läsa mer om själva magasinet här.
Du kan också ladda ner artikeln i magasinet som pdf. Shin Hjärtat i halsgropen (PDF)
Det känns lite osäkert i början, men snart ekar rop och hejaramsor i hela bussen. Det hinner dock inte pågå länge innan en grupp med bestämda och långa män plötsligt stiger ombord. Männen, som är klädda i vanliga kläder, är den gruppen med Romeopoliser som vi har väntat på. Eftersom att de har fått en beskrivning på hur ”den utvalda” gärningsmannen ser ut, letar de bland ansiktena på sätena, och ber sedan denne att följa med. De eleverna som blivit instruerade att göra motstånd, börjar, medan poliserna försöker eskortera eleven ut, skrika och ifrågasätta polisernas agerande, vissa följer till och med männen ut för att ytterligare provocera. Poliserna försöker dock lugna och med bestämda ord samt lätta nertryckningar, få de efterföljande att sätta sig ner igen.
Denna veckan fick vi ett mycket uppskattat besök av Annika Östberg. Hon berättade sin historia, om hur hon anklagades för mord och fick sitta nästa 30 år i fängelse. Det var en berättelse om mörkret i fängelset och hur hon trots allt hittar ljuset och hoppet. Hennes berättelse berörde oss alla på ett djupet och det vi fick vara med om uppskattades oerhört mycket.
Som en del av att uppmärksamma Förintelsens minnesdag välkomnade vi professor Jörgen Svartvik hit till Hjälmared för att tala om förintelsen, dess bakgrund och varför det är så viktigt att minnas vad som hände. Jesper Svartvik är professor i religionsteologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet och Svenska teologiska institutet i Jerusalem. I sin forskning studerar han förhållandet mellan religioner, så som hur judar, kristna och muslimer ser på varandra.
9.30 Registrering och välkomstkaffe
