Cupen spelas i form av gruppspel med herr, dam och mixlag onsdagarna 11/11, 18/11, och 25/11 2015 mellan klockan 18.30 – ca 21.30.
Laganmälan (6 pers) med kontaktinformation skickas till hjalmaredscupen1516@gmail.com. Sista anmälningsdag 4/11.
Anmälningsavgiften på 300:- per lag betalas kontant på plats eller med swish, första spelkvällen 11/11.
Camp entreprenör är utbildningen för dig som nyss startat ditt företag, eller drivit det på hobbynivå och vill ta det ytterligare ett steg. Du tänker inte låta slumpen avgöra framgångarna utan är redo att aktivt öka lönsamheten i företaget – du vill växa både som företagare och människa.
Kursen kommer bl.a. att innehålla affärsmodellen Business Model Canvas, företagssamverkan, mentorskap, nätverkande, mitt personliga varumärke, sälj genom relationer och sociala nätverk.
Förutom ett starkt fokus på handfasta och skräddarsydda råd och tips bygger Camp entreprenör även mycket på mentorskap och nätverkande – om att inspireras och utvecklas genom att möta och lära av andra som är eller har varit i samma situation.
Vid varje träff bearbetar vi innehållet genom diskussioner i feedbackgrupper, för att hjälpa varandras företag framåt.
Kursstart 14 oktober kl 8.00-11.00 på Hjälmareds Folkhögskola.
Vi kommer att träffas onsdagar kl 8.00-11.00, 14 oktober 2015 – 23 mars 2016.
Kostnad för kursen är 1400 kr. Den låga kursavgiften möjliggörs av ett mycket generöst ekonomiskt stöd från Sparbanksstiftelsen Alingsås.
Anmälan görs via mail senast 1 oktober.
Välkommen att söka kursen!
Nu är den snart här! Shin är ett magasin av elever för elever. Media och Kommunikation arbetar för fullt med att färdigställa magasinet Shin. En tidning om livet och människorna här på Hjälmared folkhögskola. Nu kan du få ett litet smakprov på vad som kommer.
Ladda ner smakprovet här (PDF)
Uppdatering (2015-04-30)
Nu finns det lite mer smakprov från magasinet Shin.
Ladda ner smakprov nr 2 här (PDF)
Vill du beställa ett exemplar kan du höra av dig till david@hjalmared.se.
Uppdatering (2015-05-22)
Nu finns flera artiklar från magasinet Shin att läsa här. http://www.hjalmared.se/category/shin/
Jag vet inte vad jag tänkte att jag skulle få ut av den här intervjun mer än en glad konversation med ett passionerat fan. Jag fick dock så mycket mer. Det blev en intervju med en person som med stor passion följer allt som har med Hammarby att göra och som aldrig någonsin skulle byta lag.
Text: Christian Hultgren
– Jag har alltid supportat Bajen, säger Mathias då vi sätter oss ner i soffan och börjar intervjun. Hans lägenhet kryllar av saker som har med Hammarby att göra. På en klädhängare i garderoben finns det två Hammarbytröjor, en från guldåret 2001,och den andra från ett par år senare. När jag sveper med blicken över Mathias lägenhet så fastnar den helt plötsligt vid tre gummor i grönt vilka ligger på hans TV byrå. Vad är nu detta? tänker, jag.
– Jaha de där säger, Mathias leende. Det är tre ryska babusjkor i trä, fina grejor alltså.
– Det var farsan som började med att supporta Hammarby. Han är född och uppvuxen i Stockholm och sedan fortsatte det med att både jag, min bror och min syster började hålla på Hammarby. Mamma däremot kommer från Alingsås och håller på IFK Göteborg. Annars i familjen så håller vi på det Schweiziska landslaget för att min farfar kommer därifrån, säger Mathias glatt.
Mathias visar mer i garderoden och mycket riktigt där inne hänger den klassiska röda schweiziska tröjan med det vita korset i mitten.
– Första matchen jag gick på var i Göteborg men jag kommer dock inte ihåg så mycket av den för det var så pass länge sedan.
När jag däremot frågar om han kommer ihåg den första hemmamatchen han gick på så spricker det upp ett stort leende i Mathias ansikte och han börjar upphetsat berätta:
– Det var en match mot Halmstad 2001 hemma på Söderstadion, då Trym Bergman, norrmannen med världens smalaste och minsta ben (skratt) stänkte in ett mål.
Det är inspirerande att höra Mathias berättelse, han lyser av engagemang och jag ber honom berätta om ett särskilt minne.
– Ett fint minne var när vi golvade Helsingborgs IF hemma 2005 med 6-2. Jag följer allt som har med Hammarby att göra. Stöttar damerna och även de yngre lagen, både tjejer och killar. Det är mycket roligare att titta när damerna och de yngre spelar för de visar större glädje i spelet och jag tror att de också är glatt överaskade över att det faktiskt kommer mycket folk på deras matcher. De är inte vana vid det. Jag brukade åka med ett par kamrater till Göteborg och kolla på ungdomsturneringen Gothia Cup. Ett år hamnade vi till och med på första sidan i Göteborgsposten.
Nyfiken på hur långt Mathias har gått i sin fanmania frågar jag om vad som är den mest extrema.
Denna artikel är en del av magasinet Shin, som producerats av studerande på Media och Kommunikation. Du kan läsa mer om själva magasinet här.
Du kan också ladda ner artikeln i magasinet som pdf. Shin – Bajen till I die (PDF)
Att tro är inte att ge upp sig själv. Det är inget du flyr till eller blint följer. Men alla fyra är enade. För att våga tro på något så har det också krävts att de vågat tro på omvärlden – och på sig själva.
Text: Åse Larsson
Foto: Axel Forsberg
Det är snarare något du måste kämpa med Jonathan Andersson
Det är fyra människor med starka personligheter jag möter. Människor som vågar ta plats och vågar synas och höras. Men de vågar också leva med ett öppet hjärta och möta livet även när det inte är särskilt bekvämt eller enkelt.
Vi ska prata om tro, om hur det är att vara, eller inte vara, troende. Om hur det är att välja, eller välja bort, en Gudstro och om hur de sökt och funnit vägen till sin egen tro. Trots att de är väldigt olika varandra så är de överens om en sak: Att tro och att välja att leva som troende är inte enbart enkelt och behagligt. Det är inget du flyr till, ingen snabb och lätt utväg, inget som automatiskt löser alla problem.
– Det är snarare något du måste kämpa med, något du bygger upp och som du alltid kommer behöva arbeta med i dig själv, säger Jonathan Andersson, skolpräst på Hjälmared.
Daniel Löfgren och Jonathan Andersson
Anna Bogdanoff går Bibel på Hjälmared. Möter man Anna i korridoren så ler hon alltid och man får intrycket av att hon är en genuint varm och harmonisk tjej med ett stort och öppet hjärta. Av någon anledning så har jag tänkt mig Anna som väldigt säker och trygg i sin Gudstro och att hon också alltid varit det. Men för Anna är den kristna tron relativt ny. Den är stark och har en stor plats i hennes hjärta, men är också något som hon fortfarande arbetar med att komma överens med och acceptera.
– Kristendomen talar mycket starkt till mig, men jag förstår den fortfarande inte helt ännu. Men jag vill förstå och jag vill leva i den här tron, förklarar Anna.
Det var när Anna konfirmerades, under en personlig förbön, som hon kom till insikt om sin egen gudstro och förklarade sig själv som kristen. Trots att detta aldrig är något som hon ångrar så betyder inte det att hon helt okritiskt accepterar allt inom den kristna tron ännu. Hon vill hitta sina egna svar först.
– Det är jobbigt och frustrerande att inte förstå Jesus helt. Men jag accepterar nuläget och fortsätter söka förståelse, avslutar Anna med bestämd röst.
Anna Bogdanoff
För Daniel Löfgren, lärare på Hjälmared, så var det tvärtom. Med en pappa som är präst så växte han upp nära den kristna tron och som en självklar del i vardagen. Till skillnad från Anna, berättar Daniel, blev han snarare tvungen att bryta med den kristna tron för att kunna hitta den i, och som en del av, sig själv. I tonåren började han ifrågasätta saker och ting. Gud, kyrkan, och allt han uppfostrats utifrån var inte längre självklart för honom
– Jag har haft långa, jobbiga perioder när jag funderat så mycket att jag ifrågasatt om jag har en tro överhuvudtaget.
Idag känner han sig stark i sin övertygelse och har kommit till en insikt där han, på sitt eget vis, förlitar sig på Gud och den kristna tron.
– Även om jag inte accepterar allt och inte känner mig hemma i alla sammanhang inom en kristna tron så har jag hittat en bastrygghet, en kärna, som jag alltid har med mig som jag kan gå tillbaka till oavsett hur jobbigt jag har det, förklarar Daniel.
När han ser tillbaka på det idag så är han oerhört tacksam över att han haft sin pappa där som mött honom i hans ifrågasättande. Han har aldrig försökt övertyga Daniel utan hjälpt honom att våga möta tvivlet och funnits där för att bemöta Daniels funderingar. Daniel betonar också hur viktigt det har varit för honom att våga rannsaka och reflektera över sin tro. Han menar att det till och med kanske är en nödvändighet att ifrågasätta och granska sin tro och att detta snarare gör den starkare och mer pålitlig.
– De som inte ifrågasätter riskerar att förlora sin tro så fort något händer som inte stämmer överens med det man automatiskt bara accepterat. Oftaa har de inte reflekterat och accepterat också de svåra stunderna utan stängt ut allt som är jobbigt. De får mycket svårt att ”försvara” sin tro om de inte känner den tillräckligt väl, tror Daniel.
Jonathan Andersson är skolpräst på Hjälmared. Han berättar att även han fick söka, utforska och upptäcka sin väg till tron på egen hand. Vilket han idag är väldigt tacksam för .”Brottandet” med sin egen tro har varit viktig för att göra den stabil och verklig.
– Jag kan ibland lida med dem som är födda och uppvuxna med sin tro. De får aldrig riktigt ta beslutet själva om sin tro eftersom det är något så självklart i deras vardag. De får ingen möjlighet att reflektera och skapa en egen trovärdighet till sin tro.
Filip Todorovich, elev på Allmän kurs, skiljer sig lite från de andra i det att han inte har valt en kristen gudstro. Han berättar att han som ung till och med kallade sig själv för ateist men att han omvärderade sin åsikt när han blev äldre och insåg vad det faktiskt innebar: Att en ateist avsade sig all tro utanför logik och fakta. Med åren har Filip utvecklat ett öppet sinne mot världen och valt att se saker och ting med nyfikna och intresserade ögon.
Filip Todorovich
– Jag har en tro – men jag tror inte på någon troslära. Jag tror på Gud men min Gud finns inte i en specifik religion. För mig är Gud ”det abstrakta” som inte går, eller behöver, förklaras.
Det krävs mod att våga tro och att våga lita på något så stort.Daniel Löfgren
Filip är, precis som de andra, ”en sökare” som vågar möta och reflektera över sitt förhållningssätt till livet och till sin tro. På grund av att han gjort detta så känner han sig idag tryggare i sig själv, förklarar han själv – han menar att han inte bara lärt känna sin tro utan sig själv. Daniel håller med om detta:
– Det krävs mod att våga tro och att våga lita på något så stort. Att tro är att ha en så stark tro på sig själv att man vågar lita på något utanför sig själv.
Det går en röd tråd genom deras beskrivningar om att tro: reflektionen och självinsikten. De har alla, på något sätt, kämpat med sina känslor och tankar för att skapa sin tro – ingen av dem har helt okritiskt valt det utifrån vad andra människor tyckt och tänkt. De har sökt och hittat sin väg och kommit till sin insikt. De har accepterat att tro inte är något som gör världen vacker eller som häver allt mörker men att den är ovillkorlig, att den finns där, och stannar kvar, även i de svårare stunderna.
TRO Grundelement i det religiösa livet. Föreställningar erkänns som sanna, tillit till en gud/gudar/något gudomligt.
ATEIST Avsaknad av eller avståndstagande från tro på någon gud, gudar och högre makter.
FÖRBÖN Förbön i gudstjänster där församlingen gemensamt ber för nydöpta, nygifta, för behövande, för sig själv, för världssamfundet, samhället etc.
PERSONLIG FÖRBÖN Andra som ber för dig. förbön bes oftast högt så att förbönsökanden kan höra den. Som förstärkning använder man sig ofta av ”handpåläggning” där man lägger en hand på den förbönsökande.
Denna artikel är en del av magasinet Shin, som producerats av studerande på Media och Kommunikation. Du kan läsa mer om själva magasinet här.
Du kan också ladda ner artikeln i magasinet som pdf. Shin – Våga tro (PDF)
Här är en kort guide för dig som vill ha träningstips och lättare kostråd inför sommaren. Enklare övningar som man kan göra utomhus och det är både för dig som vill sätta igång och dig som vill avancera.
Text: Tova Höglund
Foto: Axel Forsberg
Jag har ställt ett antal frågor om kost och träning till de två blivande hälsocoacherna Alexander och Emma. Här kan du läsa om deras bästa tips!
Hur kommer man enkelt igång?
Promenader, springa, styrka?
Övningar som du kan göra hemma t ex knäblj och utfall. Mycket magträning går ut på kroppsvikten i exempelvis situps och crunches, ifall man vill avancera och komma åt sidomuskulaturen i magen så kan du slå med vänster hand på utsidan av höger knä.
Promenader som är mer lågintensiv träning är bra för viktnedgång. det När det gäller högintensiv träning är det intervaller jag skulle rekommendera, eftersom man blandar både hög- och lågintensivt.
Något att tänka på innan du börjar springa är att du helst börjar med promenader/powerwalks och joggning för att värma upp benhinnorna. Om du inte gör det riskerar du benhinneinflammation vilket är väldigt tråkigt.
Styrka är bra både för muskeluppbyggnad och förbränning.
Hur kan man avancera från enkelt till svårare övningar?
Man skulle kunna krydda sin dagliga jogg med lite utfall i backe eller stanna upp och göra knäböj för att sedan fortsätta en viss sträcka.
För att avancera kan du ju även tillägga mer vikt.
Vilka roliga utomhusövningar kan man enkelt göra?
Lägg upp ett pass med funktionella övningar som man gör ute, eller som jag tidigare nämnde med att man ändrar den dagliga joggen. Intervaller är kul då du får en annan syn på mål eftersom du har delmål igenom hela intervallen. När jag är ute och springer så hittar jag föremål längs vägen som jag enkelt kan använda i träningen. Trappintervaller (spring upp och ner), smala pushups mot en bänk eller nerfällt träd, knäböj i trappa.
En rolig övning kan vara att ta en skottkärra och fylla med ved, sand eller det man hittar. Spring så snabbt du kan ca. 150 m. Vila 30 sek och spring därefter igen.
Om man tappat träningsmotivation, hur kan man då göra för att komma igång igen?
Testa något nytt, hitta nya mål, kolla tillbaka på tidigare bilder om du tagit några och huvudsaken är att du ska lida och ha kul samtidigt.
Sätt upp mål. Att ha något att kämpa för gör träningen lättare och man kör lite hårdare.
Känslan man får efter ett träningspass, när du står där alldeles svettig med ett linne som har bytt färg och med endorfiner pumpandes ut i blodet är helt underbar!
Packa träningsväskan kvällen innan och åk direkt till gymmet efter skolan/jobbet.
Hur ser ett effektivt träningspass ut?
Det kan variera alltifrån 4 minuter till 80 minuter, rekommenderat är 30 minuters vardaglig motion och 45 minuter på gymmet eller liknande.
Inför ett styrketräningspass ser jag alltid till att ha ätit en rejäl måltid för att ha energin till passet. När jag är på gymmet har jag fullt fokus på det jag gör. Försöker köra med kort vila mellan övningarna så att det blir ett tempo i bytena.
Favoritövningar?
Marklyft, stående rodd, militärpress m.m.
Några utav mina absolut favoriter på gymmet om jag måste välja är knäböj, marklyft, bencurl, tåhävningar
Kort träning som ändå ger resultat?
Ett tabatapass som tar ca 15. Det är intensivt, svettigt och tungt. Men känslan man får efteråt är helt obeskrivlig! Har man ont om tid men ändå vill få till sin dagliga motion är ett tabatapass optimalt!
Det är väldigt effektiv för muskeluppbyggnad och fettförbränning.
Hur ska man lägga upp sin kost?
Beror på vilket mål du har. Om det är viktnedgång ska du helst prioritera grönsaker över kolhydrater (potatis och pasta).
Glöm inte mellanmål i form av frukt eller den ökända kvargen.
Ifall man äter gröt eller något liknande till frukost kan du addera lite nötter, kokoschips och bär både torkade, frysta eller färska.
Se till att äta med jämna mellanrum och glöm inte bort mellanmål!
Försök att inte äta för sent på kvällen.
Äter du inte kött så är det bra att ha lite extra koll på matens protein.
Vad är ”mer” okej att äta?
Hellre nötter än godis, och med nötter menar jag mest jordnötter och hasselnötter.
Ät mer omättat fett och mindre mättat fett
Förbjud dig ingenting, men ät inte godsaker varje dag, utan ha en dag i veckan då du unnar det du suktat efter.
Hur minska suget efter godsaker?
Eftersom nötter är det som briljerar i svenska medier så ska jag absolut inte trycka ner det, för det är bra, men tänk på att inte överkonsumera det.
Frukt och bär ännu en gång med tanke på vitaminer och antioxidanter.
Kan toppa både kvarg och gröt med det lilla extra, då menar jag att det inte är svårt att strö lite krossade linfrön och chiafrön.
Fröer är väldigt näringstäta så när du står där i affären och kikar lite, sök och kolla recept på just det du hittat, finns många recept därute som tåls att testa.
Vilka tips som ni kommit på själva skulle ni kunna tipsa om?
Chiapudding
2 dl havredryck, mandeldryck eller kokosmjölk
2-3 msk chiafrön
Häll detta i en matlåda eller liknande, rör runt lite till och från och låt stå över natten.
När du vaknar så är den färdig att äta och upp till 2 dagar framöver.
Enkelt och näringsrikt.
Går att toppa med hallon eller kokosflingor eller vad du själv vill.
Denna artikel är en del av magasinet Shin, som producerats av studerande på Media och Kommunikation. Du kan läsa mer om själva magasinet här.
Du kan också ladda ner detta uppslag i magasinet som pdf. Shin Träna inför sommaren (PDF)
Text: Minori Okigaki
Bilder: Jacob Eriksson
Jacob Eriksson är 19 år och går i MEKO på Hjälmared Folkhögskola. Han flyttade till USA när han var liten och bodde där i 17 år. Han blev intresserad av konst och hittade vad han vill göra i framtiden.
Hur länge bodde du i USA och vad gjorde du där?
– Jag flyttade dit precis när jag var två år från Göteborg. Först bodde jag Saltlake City i Utah. Där gick jag i skolan i fyra år. Sen fick min pappa jobb i Washington D.C. och då flyttade hela familjen till Maryland. Där bodde jag i 12 år och gick i Elementary School, Middle School och High School. Det var helt ok, mycket föreläsningar och mycket att skriva. Under sommaren jobbade jag med friluftsaktiviteter för barn på en skola. I augusti flyttade jag till Sverige.
När blev intresserad av konst?
– För fyra år sen tror jag, när jag funderade lite vad jag skulle vilja göra i framtiden. Jag kände att animering skulle vara roligt att jobba med, Så jag började måla mycket mer än jag gjort förut. Det var inte så mycket innan dess.
Har du lärt dig konst från någon?
– Kanske inte egentligen. Inte direkt från någon. Jag spelar ganska mycket och kollar på många filmer och bilder och får inspiration från dem. Min syster är också konstnär, så jag har inspirerats lite från henne också.
Vad vill du uttrycka med dina verk?
– Jag tänker inte på det. Jag målar bara vad jag gillar, vad jag hittar och hur jag känner.
Vad ska du göra efter Hjälmared?
– Jag ska åka hem till Maryland över sommaren och jobba. I augusti kommer jag förhoppningsvis in på skolan som ligger i Danmark. Där kan jag lära mig 2D- och 3D-animering, karaktärsanimering. Första året jobbar man mycket med papper och penna och sedan blir kursen helt digital. Man får också lära sig att designa karaktärer, göra layout och skriva storyboard. Andra året arbetar man med animering i 3D plattform och det tredje och fjärde året producerar vi animerade 3D-filmer. Det är internationell skola, så alla pratar engelska där. Jag kommer att vara där i fyra år och sen får jag ett utbildningsdiplom som jag kan använda när jag söker jobb.
Vad vill du helst jobba i framtiden?
– Jag kan tänka mig göra spelutveckling och animering. Jag vill jobba med ”concept art”, som man ritar innan man börjar med animering och för att utveckla idén för filmen.
Hans verk är redan så underbara, och vi kan förvänta oss att hans verk blir ännu mer underbara i framtiden. Kanske kommer en dag när människor i hela världen spelar ett spel eller ser en animerad film som han designerad.
Denna artikel är en del av magasinet Shin, som producerats av studerande på Media och Kommunikation. Du kan läsa mer om själva magasinet här.
Du kan också ladda ner artikeln i magasinet som pdf. Shin Jacob portfolio (PDF)
Trött efter en lång skoldag, så gick jag och Jonas och satte oss i Oasen för att börja intervjun. Det jag inte visste var att hela vårt samtal skulle bli som att dricka varm choklad. Man ville bara veta mer och tröttheten var som bortblåst.
Text: Christian Hultgren
Foto: Anders Tengberg
– Jag hamnade på Hjälmared av en tillfällighet, säger Jonas ärligt. Jag hade inte tänkt på det överhuvudtaget. Tänkte söka poliskolan först, i Växjö, Umeå och Stockholm. Det var alltså en ren tillfällighet. När jag var yngre ville jag dock bli MC- polis, så tanken har alltid funnits där. Men efter gymnasiet kände jag för att jobba istället. Jag blev personlig assisttent och vikarie på en skola i två och ett halvt år.
Jag betraktar Jonas från andra sidan soffan. I tonfallet hör jag hur seriös han är och att detta är en person som verkligen vill hjälpa folk, och det med det yttersta av sin förmåga.
Det känns som en låga av entusiasm flammar upp inom Jonas; jag blir imponerad av hur en person kan ha en sådan stark entusiasm som han har. Lågan har en väldigt stor kraft. Jonas fortsätter: Har varit med i kyrkan i åtta år, och där jobbade jag mycket med ungdomar, det är verkligen en naturlig miljö för mig. Jag trivdes bra med det.
– Men sedan kände jag att jag ville ta steget vidare, säger Jonas. Jag googlade polisprofil. Såg också en Youtubevideo om det. Så jag tänkte, varför inte? Kan ju alltid söka dit och se vad som händer. Jag kom vidare men kunde inte komma på första intervjun för att jag tror att jag hade en fotbollsmatch. Jag fick restid, och då kunde jag komma dit. Jonas, vår mentor på polislinjen, höll då i intervjun.
– Vi snackade och han ställde många frågor. Jag svarade enkelt och ärligt. Och efter några veckor fick jag beskedet att jag var antagen.
– Det är en fantastisk miljö! Jag har kompisar som sa till mig att folkhögskola är riktigt kul, och jag kan bara hålla med dem, säger Jonas leende. Jag rekommenderar det till alla människor. Veckan innan jag började här så bestämde jag mig också för att bo här och det har jag definitivt inte ångrat. Leendet och den positiva känslan som Jonas utstrålar blir ännu större då jag försiktigt ställer den svåra frågan: Vad är det roligaste med att gå på polisprofilen?
Jonas rynkar pannan och funderar ett litet tag.
– Totalt sätt är det helheten, men om man ska baka ihop allting är det alla polisbesök som vi får, och att åka ut på figurantövningar, säger Jonas. Andra bra saker är alla de praktiska saker som polisen gör i vardagen, vilket vi får vara med på. Det ger lite extra spänning, det är verkligen något som man ser fram emot. Jonas glädje smittar av sig, nu börjar jag också le.
När Jonas börjar berätta om vad han har lärt sig mest av på polislinjen, behåller rösten sin glädje men han blir mer saklig och rakt på sak.
– Jag har lärt mig att folk har ett första intryck av mig som inte stämmer. I början så trodde folk att jag var värsta divan, att jag rent ut av var arrogant. Jag kan ta på mig det, säger Jonas ärligt. När jag är i en ny grupp så vill jag alltid vara i centrum, jag vill synas och höras, men jag har tänkt på att inte ha den approachen här och det har lönat sig. Folk säger att jag är helt fantastisk. Tar man ett steg tillbaka så släpper man in andra i gruppen.
Jag tänker och tar in det Jonas säger och jag kan inte låta bli att hålla med folk om att han är fantastisk. En riktigt glad och genuint vänlig människa. Jag funderar vidare och anar en fråga som börjar ta form i mitt huvud och jag ler när jag ställer den till Jonas, för det är den svåraste frågan jag har.
Vad är det absolut coolaste du någonsin gjort? Jonas flinar och säger: Där fick du mig, överrumplad. Det var en mycket bra fråga för jag har gjort mycket, men nu måste jag leta i banken.
Till min förvåning börjar han nämna saker han inte har gjort först.
– Har tyvärr inte hoppat bungyjump annars hade jag väl sagt det, inte heller fallskärm även om båda två ligger högt upp på listan.
– Det är sånt jag vill göra. Coolaste?? Att spela fotboll i division tre, Hestrafors IF och vara med i tv.
Djupt imponerad av detta ber jag honom berätta mer.
– Jo det var så här att TV4 hade ett program som kallades Proffsdrömen, säger Jonas, glatt. Personer fick söka in till Proffsdrömmen, och sedan skulle Hestrafors IF få möta dem när de hade fått ihop en startelva. Hela matchen skulle också sändas i TV4 Sport.
Hestrafors IF hade då kontakt med Elfsborg där vinnaren skulle få spela om man vann. En stor anledning till detta var att Anders Svensson, hade spelat i Hestrafors IF och då tyckte Elfsborg att det var en bra klubb att möta.
Med ett stort leende fortsätter Jonas berätta.
– Laget vi skulle möta åkte till vår hemmaplan i Bollebygd och TV4 tog med en hel del bussar till matchen. Det var fullsatt på läktarna, helt fantastisk stämning. När vi värmde upp trixade vi lite extra med bollen bara för att det var kameror där. Bara det var coolt. Thomas Ravelli var där. Det blev 3-3 i matchen. Jonas flinar lite, fast vi hade emellertid en stor chans i den 89:e minuten. Jag var i straffområdet, och killen bakom mig fick ett helt osannolikt bra läge. Tyvärr sköt han i ribban. Det hade verkligen varit en magisk avslutning på matchen.
– Men jag är nöjd. Min lillebror gjorde två mål i matchen. Det brukar inte hända i första taget, det var väldigt kul. Det enda som gjorde mig besviken var att TV4 inte filmade oss så mycket som vi hade velat. Jag finns med i två scener. Fotbollen har alltid funnits i mitt liv men jag tappade suget och nu satsar jag på att bli polis. Jag orkade inte med pressen. Fortsatte mest för att jag tyckte att det var kul.
Vårt samtal tar en liten paus och Jonas berättar att musiken kom in i hans liv förra året
– Har alltid varit intresserad av musik. Hade en period då jag spelade trummor. Vikarierade inom ämnet musik på skolan. Eleverna satt då med sina MacBooks och jobbade i programmet Garage. Det ledde in på att jag kom in på att skapa musik på datorn. Det var skitkul, och skönt för då slapp man slita med trummorna. Allt finns liksom på datorn. En polare till mig håller också på att mixa musik och komponera. Han jobbar huvudsakligen i programmet FL Studio. Han brukade skicka länkar till mig så att jag kunde lyssna igenom hans låtar. Plötsligt en dag så kontaktade min kamrat mig och sa att vi kan väl sitta och chilla och mixa musik hemma hos honom. Vi satt och mixade musik i sex timmar. Vi gjorde en remix på låten Miami 82, och både två kände att detta är riktigt bra. Entusiasmen är påtaglig när Jonas fortsätter-
-P3 har ett program som heter P3 osignat där man varje vecka skickar in låtar som kan spelas på radion på helgerna, så jag tänkte varför inte? Vi kan väl skicka in den här låten. Men min kamrat vågade inte.
Skam den som ger sig, dock. Dagen efter skickade de in den.
– Meddelandet som vi skickade in med låten var: ”Tjenare denna låt är skitbra! ”Lyssna”, säger Jonas skrattande. Sedan så rullade det bara på. Fick senare redan på att låten hade lyckats och vi var med i P3. De får in ungefär femhundra låtar i veckan och väljer ut tio låtar som får spelas i radio. Att väljas ut är en bekräftelse på att det man gör är bra. En riktigt skön känsla.
Sedan så rullade det bara på för Jonas och fler saker kom till. En tjej på skolan där han jobbade sjöng helt utomordentligt bra. Hon gick i bara i sjuan då, men nu funkar det.
-Vi spelade in låtarna Eternity och Colors med henne. Bolaget Universal Music har kontaktat oss. Vi har gjort detta i ett år och två månader och nu när vi har fått bekräftelsen att det vi gör är bra, så nu satsar vi mycket mer på det hela.
Tar det annars ganska lugnt med det hela och är mest glad över att folk lyssnar.
Vad har framtiden i beredskap för herr Agerblom då? Jonas tittar mig och säger:
– När jag har slutat här så ska jag söka polishögskolan. Det blir första gången för mig. Jag hoppas att jag kommer in i Umeå. Jag trivs högt uppe i Sverige.
– Efter det kanske jag ska satsa på att bli patrullerande polis eller ungdomspolis, alltid trevligt att hjälpa folk. Jag vet inte vad framtiden har för mig, men jag vill alltid ha flera planer i luften. Det känns skönt att ha musiken i bakgrunden.
Det känns att Jonas har mycket på gång och är positivt inställd på framtiden.
Vi avslutar samtalet, jag tackar Jonas för intervjun och jag vandrar ut med oasens fontäner porlande i bakgrunden.
Denna artikel är en del av magasinet Shin, som producerats av studerande på Media och Kommunikation. Du kan läsa mer om själva magasinet här.
Du kan också ladda ner artikeln i magasinet som pdf. Shin Personporträtt Jonas Ageblom (PDF)
Det är en smått kylig torsdagsmorgon i slutet av april, när jag och Anders Tengberg, från Media och kommunikationsklassen på Hjälmareds folkhögskola, ska ge oss iväg på en två timmar lång bilfärd mot staden Karlsborg. Vi har fått möjlighet att följa med skolans polisprofil klass, när de tillsammans med Karlsborgs poliskår ska genomföra en rad figurantövningar.
Text: Lisa Ericsson
Foto: Anders Tengberg & Darko Maric
Vi anländer till Karlsborg, efter en smått oplanerad omväg, och blir lite lätt förvånade när det visar sig att övningarna ska ta plats på ett av försvarets områden. Här och där ser man militärfordon åka omkring mellan de gamla byggnaderna som finns runt om, och vi ser även några män klädda i kamouflage-färgade uniformer vandra förbi. Men hur fascinerande det är må vara, så är det ju faktiskt inte därför vi kom hit, utan vi blir snart visade in i försvarets stora matsal, där en man just håller på att gå igenom hur övningarna kommer gå till. Några av eleverna från skolan är redan där, men de är inte ensamma. Det är nämligen så, att även polisprofil-eleverna från folkhögskolan i Hjo har blivit inbjudna att delta i dagens händelser.
Vi blir informerade att det kommer bli några övningar som involverar en buss på morgonen, och efter lunchen ska eleverna gå genom staden tillsammans i ett demonstrationståg. Efter informationen, blir det en kort paus med lite fika för att samla krafterna, och eleverna passar på att ta det lite lugnt. Men vilan blir inte allt för långvarig, utan snart är det dags att ge sig iväg till dagens första övning.
Vi beger oss bort till en grusplan, där vi blir ombedda att vänta på bussen som nämndes tidigare. Det tar ett tag innan den faktiskt anländer, och under tiden, passar ledarna på att gå igenom övningen mer ingående för eleverna.
– Vi kommer välja ut en av er som ska gripas, förklarar de, medan eleverna uppmärksamt lyssnar. De fortsätter att berätta att eleverna nu ska spela fotbollssupportrar, som kanske är lite mer entusiastiska än vad de borde.
Ni får skrika och ropa hur mycket ni vill, men säger vi ifrån får ni sätta er ner
– Ni får skrika och ropa hur mycket ni vill, men säger vi ifrån får ni sätta er ner, säger en av ledarna. En handfull elever blir också ombedda att göra lite extra motstånd, när den skyldige blir borteskorterad.
Snart rullar en lila buss in på grusplanen, och vi stiger på. Anders och jag sätter oss lite längre fram, tillsammans med lärarna, för att observera övningen från ett mer säkert avstånd.
Det är ganska tyst till en början, allt som hörs är lite småprat från eleverna längre bak i bussen, men snart sätter chauffören på hög musik, och det är dags för eleverna att gå in i rollen som bråkiga fotbollsfans.
Det känns lite osäkert i början, men snart ekar rop och hejaramsor i hela bussen. Det hinner dock inte pågå länge innan en grupp med bestämda och långa män plötsligt stiger ombord. Männen, som är klädda i vanliga kläder, är den gruppen med Romeopoliser som vi har väntat på. Eftersom att de har fått en beskrivning på hur ”den utvalda” gärningsmannen ser ut, letar de bland ansiktena på sätena, och ber sedan denne att följa med. De eleverna som blivit instruerade att göra motstånd, börjar, medan poliserna försöker eskortera eleven ut, skrika och ifrågasätta polisernas agerande, vissa följer till och med männen ut för att ytterligare provocera. Poliserna försöker dock lugna och med bestämda ord samt lätta nertryckningar, få de efterföljande att sätta sig ner igen.
Jag själv är imponerad över hur lugnt och proffsigt männen sköter situationen, kanske för att jag faktiskt aldrig har sett ett riktigt gripande på nära håll, men det märks tydligt att de verkligen vet vad de gör.
Poliserna och eleverna försvinner ut genom dörren, troligen för att transportera gärningsmannen in i polisbilen som nu också har svängt in på grusplanen. Musiken tystnar, och efter ett tag, återvänder eleverna som försvann tidigare, in i bussen igen, lite lätt omskakade, och nu, långt mycket tystare än innan.
Jag får en stund senare reda på att övningarna eleverna nu är med på, är slutprovet för en kurs på två veckor som dessa ”Romeopoliser” har gått. Att vara en Romeopolis betyder alltså att man går undercover på till exempel stora evenemang som fotbollsmatcher och demonstrationer för att kunna plocka ut vissa individer som beter sig stökigt, på ett diskret sätt. Jag inser då varför männen var civilklädda och inte bar uniform. Det är dock viktigt att de klargör för den gripna att de är poliser innan de faktiskt gör något.
Jag får också reda på att uttagningen för att bli Romeopolis inte är så enkel. Varje individ måste nämligen genomföra ett fysiskt och ett stresshanterings-test innan de får chansen att utbilda sig.
När vi väntar på att nästa omgång på bussen ska sätta igång, nu med en ny gärningsman, passar jag även på att prata lite med polisprofilens lärare, Jonas Lundberg. Jag frågar om det är vanligt att eleverna får komma ut och samarbeta på det här sättet med polisen, och han berättar att de försöker komma ut och göra praktiska övningar i alla fall en gång per termin. I höstas hade de tillexempel varit med och övat på ett scenario som involverade en skolskjutning.
Man får en chans att se den andra sidan av brotten
-Just en sån här övning, är viktig, fortsätter han, – eftersom att man får en chans att se ”den andra sidan” av brotten.
Några av de som var med på figurantövningen.
Senare, efter några fler försök med samma scenario på bussen, är det dags för lunch i stora matsalen. Men utan att jag har märkt det, så har faktiskt två elever försvunnit från morgonens grupp! Jag får nämligen chansen att prata lite grann med Nor Haidar och Tito Haj som har blivit utvalda att delta i en annan övning på förmiddagen. De berättar att de fick åka iväg till en lägenhet, där de fick invänta order om vad de skulle göra. De begav sig ut när de fick en signal, och blev därefter spanade på av en annan grupp romeopoliser, som utan att bli upptäckta, skulle arrestera Tito.
– Var de svåra att upptäcka? frågar jag.
– Den ena gruppen var det, men den andra upptäckte vi ganska enkelt, förklarar Nor
Vi åker hem efter lunchen, och missar dessvärre demonstrationen, men är dock oerhört imponerade över det vi sett. Det är ju faktiskt mycket annorlunda mot vad vi MEKO-elever brukar arbeta med. Men jag själv kan bara säga att jag har fått större respekt för polisen och de individer som väljer att utbilda sig till lagens väktare. Man inser inte hur mycket stress de faktiskt går igenom dagligen i sitt arbete, och jag är oerhört tacksam för att ha fått en inblick, hur liten den är må ha varit, i deras värld för en dag.
Denna artikel är en del av magasinet Shin, som producerats av studerande på Media och Kommunikation. Du kan läsa mer om själva magasinet här.
Du kan också ladda ner artikeln i magasinet som pdf.Shin Figurantovning (PDF)
Peter står högst upp på en fjälltopp. Sommarvärmen skiner i ansiktet och han ska kasta sig utför en backe med stenar och stup på flera meter. På en cykel.
– Man är ju sjukt nervös, men det farligaste när man ska testa nåt nytt är att tveka.
Text: Ebba Hardestam
Foto: Niclas Andersson
Peter väljer ett grönt te till sin rykande kopp som står på bordet. Han utstrålar ett lugn som få människor gör, ett personlighetsdrag som är till stor nytta i den adrenalinfyllda extremsportens värld. En värld som kräver att man behåller lugnet och har bra koll på cykeln, innan man kastar sig nerför backar med stora stenar och stup i sporten som kallas downhill.
– Man måste verkligen känna fordonet och veta exakt var allting sitter. När man cyklar har man alltid fingrarna på bromsarna, man måste veta hur mycket man ska ta i för att det ska bromsa som man vill. Det ska sitta i ryggmärgen.
Intresset för extremsporter växte fram under barndomen, då Peter tillsammans med sin bror och deras kompisar hade cykeltävlingar runt kvarteret. De började också öva trick på cyklarna, och så fort Peter tjänade egna pengar skaffade han en motocross. Genom åren har han aldrig tävlat i någon extremsport, men valt ut några favoriter som han ägnar sig åt på fritiden.
– Det jag sysslar med är främst cykel, downhill, motocross och så kör buggi, en bil som jag och min bror har byggt.
Va? Har ni byggt den själva?
– Ja, det är ganska vanligt i USA så det är därifrån vi har fått inspiration. Det har tagit fyra år och är ett projekt som fortfarande pågår. Det tog tre år innan den var körbar, men det är ju alltid saker man kan förbättra. Vi började bygga år 2005, och allt vi gör lägger vi upp på YouTube. Vi har sammanlagt 13 miljoner visningar och har åkt runt på många motortävlingar där vi underhållt i pausen.
Peter har inte alltid vågat lika mycket som han gör idag, utan beskriver det som en stegvis process framåt. Hans äldre bror Niklas har pushat honom att testa nya grejer, och nu sätter han också ut egna mål för varje år. Men även om det är viktigt att pushas till att testa nya gränser måste man vara medveten om sin egen kompetens för att inte råka illa ut.
– Det är nog min lugna sida som kommer in där också. Jag känner ifall jag fixar det eller inte.
Vad känner du precis innan du ska utöva någon extremsport?
– Man är ju sjukt nervös, men det farligaste när man ska testa nåt nytt är att tveka. Antingen gör man det inte överhuvudtaget, eller så kör man 100%. Något mittemellan finns inte för då går det alltid fel.
Har du någonsin varit rädd för att du till exempel ska tappa kontrollen?
– Ja det händer ganska ofta. Om det går fel så känner man det direkt. När man är på crossbanan och får ett snedkast i luften innan ett hopp så att man kommer helt snett med motocrossen har man hjärtat i halsgropen.
Men då brukar det lösa sig, eller?
– Ja, ibland (skratt). Man kan bli så uppskärrad att man måste stanna och andas lite, men sen är det bara att ta nya tag.
Och när det inte löser sig?
– Ja, det händer också ganska ofta. Jag har fått x antal hjärnskakningar, men jag har inte brutit någonting så det förstår jag inte hur jag lyckats komma undan. Jag har druckit så mycket mjölk, måste det vara… Men sen har man ju fått vara med om när det har gått fel för andra, som min bror som har vält med buggin ett antal gånger. Det har slutat med att han hostat blod och åkt in till sjukhus och så vidare.
Trots hjärnskakningar, sjukhus och en blodhostande bror är han sugen på att testa fler trick på cykel och att lyckas göra bakåtvolt med motocrossen.
– Men… hamnar man fel där då kan det gå illa!
Peter vill också prova på fler extremsporter, som bungy jump och att hoppa fallskärm. Han beskriver känslan av att utöva extremsporter som att man kopplar bort allt runtomkring sig.
– Man slutar tänka och kör bara.
Extremsporter är minst sagt ett riskfyllt intresse, men vad är det som gör att du älskar det så mycket?
– Det är just att det är individuell sport, allt beror bara på dig själv. Det går så fort, gör du ett misstag är du illa ute. Man måste verkligen fokusera, och jag gillar fart och adrenalin.
Denna artikel är en del av magasinet Shin, som producerats av studerande på Media och Kommunikation. Du kan läsa mer om själva magasinet här.
Du kan också ladda ner artikeln i magasinet som pdf. Shin Hjärtat i halsgropen (PDF)
