På tisdagen fick Hjälmared Folkhögskola besök av Åke Bonnier, den 83:e biskopen i ordningen i Skara stift. Stiftet räknas som Sveriges äldsta och fyller 1000 år i år.

Skara Stifts historia sträcker sig tillbaka till år 1014 då Thurgot, Sveriges första biskop, tillträdde och svenska kyrkan som organisation bildades. Åke Bonnier börjar med att entusiastiskt berätta om sin kollega Thurgot och om svenska kyrkans födelse och utveckling. Han sammanfattar en period på nästan ett och ett halvt millennium på ca 20 minuter, och som han själv säger så märks det att han älskar att prata med människor och har ett stort intresse av att folk ska trivas och känna sig uppskattade.

Åke Bonnier är uppvuxen i ett icke religiöst hem. Han kom i kontakt med kristendomen först i samband med konfirmationen och berättar engagerat om hur han egentligen inte lärde sig så mycket hård fakta, utan istället utvecklades på ett andligt plan och växte i sin tro. Efter att ha ungdomsarbetat inom kyrkan bestämde han sig för att bli präst. Han studerade teologi i Uppsala och prästvigdes år 1984. Under sin tid som domprost fick han bland annat vara med om kronprinsessan Victorias vigsel, och efter att ha blivit tillfrågad om att ställa upp i biskopsvalet i Skara stift, valdes han till biskop år 2012.

Att Åke Bonnier är en person som trivs med sitt yrke märks tydligt. Hans arbete innebär till stor del att samtala med människor, ute i församlingar eller på sammanträden, och när han får frågan vad han brinner för blir listan lång. Han berättar passionerat om hur han jobbar för att alla ska få växa i sin tro och i församlingen. Han vill fånga upp människor som är intresserade och vill att de alltid ska känna sig välkomna i kyrkan, något som i sin tur är anledningen till att han även brinner för HBTQ-frågor. Hans vision är att tala tydligt om Jesus i ord och handling, och i Skara stift är målet att de inte ska tala om varandra som ”de där” utan som ”oss”. Målet är ekumenik, alltså vikten av att vi alla hör ihop fast vi är olika.

Biskopsuppdraget tycks till stor del innebära att interagera med människor på olika sätt, och Bonnier berättar att han är aktiv på såväl Facebook som Twitter. Att Skaras biskop älskar människor och brinner för sitt uppdrag råder det inga tvivel om.

Text: Karolina Parkman

”Det jag berättar är en droppe i havet”

Extra stolar ställdes in i den redan överfulla aulan på Hjälmareds folkhögskola förra torsdagen när den judiska förintelseöverlevaren Leon Rytz berättade om sitt liv från när han var barn. Hans berättelse går från att ha sett män gräva sina egna gravar i det ghettobyggda Warszawa i början av kriget, till att han blir omhändertagen i en amerikansk förläggning som blev hans räddning ut ur det.

Den biologiska klockan tickar. Så sa han, samtidigt som han påpekade hur fruktansvärt det var att gå tillbaka till det förflutna. Flera gånger under föreläsningen tvingades han till korta pauser för att samla sig när gamla minnesbilder dök upp i huvudet. Som den gången han såg en mor bli ihjälskjuten mitt på gatan av en officer för att hennes ena barn skrek av skräck. Som den gången hans vän blev skjuten i ett rymningsförsök innan de ens hunnit sträcka upp händerna i luften för att kapitulera. Flera gånger spricker rösten och ögonen fylls röda.

Han inledde med att prata om sin uppväxt i Warszawa där han bodde tillsammans med sin mor, far och sina tre syskon. När Hitler och nazisterna sedan anföll strax innan 1940 rasade livet ihop som ett korthus och ingenting skulle bli sig likt. Warszawa gjordes om till ett ghetto.

– Det blev ett helvete. Ingen mat, inget vatten, ingenting, säger Leon som då bara var 12 år.

En vårdag 1942 blev han tillsammans med 10 000 pojkar mellan 10-20 år gripna av nazisterna och tvingades lämna resten av sin familj bakom sig utan vetskapen om vad som skulle hända dem. Han fördes till ett fångläger i Majdanek, där han arbetade i några månader och hjälpte till att bygga baracker. Där fanns  krematorier, men han lyckades klara sig undan.

Året därpå förflyttades han till koncentrationslägret i Treblinka. Där mötte han av en slump Joseff Kauffmann, sin fars bästa vän, som var en hög officer i polska armén. Han var också fånge i lägret. Tillsammans sov de i baracker och köpte sig fler veckor att leva tack vare pengar de fick tag på. Efter en tid av planering av Kauffmann, som noga studerat godsvagnarna, lyckades de två fly i en vagn som lämnade Treblinka, gömda under högar med kläder som tidigare tillhört ihjäl-gasade fångar.

När de kände att de kommit en bit ifrån Treblinkas läger öppnade de med hjälp av Kauffmanns planer vagnen och hoppade från tåget och in i skogen. Där möttes de av partisaner av olika nationaliteter. Tillsammans kunde de attackera kommande tåg med granater, även om det inte var helt smärtfritt. Leon blev vid ett tillfälle skottskadad i benet men klarade sig.

– Tyskarna var starka på öppet fält men aldrig inne i skogen, säger Leon.

De gick tillbaka till Warszawa men hamnade i läger på ammunitionsfabriker som bestod av tre delar, a, b och c. De två blev placerade i det sistnämnda där de fick jobba med giftiga ämnen som kunde döda ennmänniska på bara några veckor. Tillsammans levde de i stor ovisshet. En kväll bestämde sig Leon, Kauffmann och en tredje person för att försöka rymma, men hann bli avslöjade med stora lyktor när de sprang i mörkret. ”Halt!” skrek vakterna och innan de hade hunnit sträcka upp händerna i luften var den tredje av dem ihjälskjuten.

– Jag kan inte beskriva den rädsla som en människa kan upleva, säger Leon.

De blev förflyttade från läger c till a och blev isolerade i en bunker utan mat och dryck. De fick möta ”piskmannen” som genom daglig rutin tilläts skada flera tiotusentals fångar och där hundratals dog varje vecka. ”Piskmannen” hade fått order att döda Leon och Kauffmann efter deras rymningsförsök. De två var tvungna att bära var sin skylt hängandes runt halsen som informerade om att de skulle skjutas ikväll, som straff. En kvinna med en diamant i sin sko gick en dag ut från ledet till ”piskmannen” och erbjöd honom den i utbyte mot att skona Leon och Kauffmann, som hon kallade sina bröder. Hon jobbade på fabriken och hade tillsammans med alla andra iakttagit de två. Detta blev deras räddning.

Istället blev Leon placerad i ett nytt läger, ett politiskt läger, år 1944. Där mötte han både norska och ryska ministrar. Året därpå evakuerades Leon till ett fångläger i Bergen-Belsen där han fick sällskap av 300 ryska fångar. Av ren slump hade han hamnat i det ryska blocket.

Krigsslutet närmade sig och den slutgiltiga räddningen kom efter nazisternas kapitulation i samband med att Leon rymde tillsammans med ryssarna från Bergen-Belsen när amerikaner fann honom utmärglad vid en vägkant. En judisk general hade på känn att han var jude och tog med honom till den amerikanska förläggningen där han senare undersöktes och omhändertogs. Han hade klarat sig. Han hade klarat sig genom förintelsen.

Leon var fortfarande ung, bara 17 år, när kriget var slut. Han hamnade i Lybeck efter kriget och en kväll mötte han svenska lottor på en biograf. Deras uppdrag var att hämta överlevande från kriget hem till Sverige. En svenska, Barbro Berglund, lyckades övertala Leon att följa med och iförd amerikansk uniform, som var de enda kläderna han ägde, satte han sina första steg i Sverige i slutet av 1945. Borås blev hans nya hem.

Han lärde sig svenska och började jobba direkt inom textilier och några år senare började han studera på textilinstitutet i Borås. Efter studierna fick han jobb genom en vän på företaget Oscar Jacobsson. Han fick god hjälp sina första år med att komma igång efter det han upplevt under andra världskriget och han startade senare sitt eget företag inom samma bransch. I Borås träffade han också sin kärlek, som även hon var överlevare från förintelsen.

Tillsammans var de 450 överlevare i Borås år 1947. Det som gjorde att så många hamnade i Borås var jobbmöjligheterna som textilindustrin kunde erbjuda samtliga.  Sagolikt nog berättade han att han även träffade ”diamantkvinnan” i Borås av en ren slump, år 1947 när hon en dag stod mitt framför ögonen på honom.

På en timme fick vi uppleva en historisk livsberättelse som hade platsat på vilken bioduk som helst. Leon avslutade föreläsningen med uppmaningen att vi ska värna och vårda demokratin. Vi ska värna vikten av att få berätta sanningen om vad som hänt, om ondskan och vad nazisterna gjorde mot det judiska folket. Så många gånger han varit ögonblick ifrån att bli avrättad som ung tonåring, men ändå lyckats klara sig.

– Jag har stått på tröskeln till krematoriet, men jag har tog risker, avslutar Leon innan lokalen fylls med stora, varma applåder. Han tackade. Vi tackade.

Idag är Leon 86 år fyllda och lever i Borås tillsammans med sin fru Ester. Han har tre barn och sju barnbarn. Han jobbar än idag med textilier och värnar om sin hälsa genom att spela golf och springa. Hälsan är viktig för honom. När han har tid utöver jobbet föreläser han runt om i landet. Den största anledningen till det är för att den biologiska klockan tickar så fort och för att ingen ska glömma det som hänt i världshistorien, som han är en del av.

Även om han bara är en droppe i havet.

Text: Rasmus Tynander, Hjälmareds folkhögskola

Denna morgon firades ljuset mitt i decembermörkret med luciamorgon för hela skolan. En grupp elever kom stillsamt gående in emot aulan klädda i vitt och med ljus i händerna anförda av vår egen lucia. Vi fick höra hur de vackert framförde både traditionella och nyare julsånger. Direkt efteråt fikade vi alla på lussebullar och pepparkakor. Tack för en strålande luciamorgon!

Numera syns ett nytt ansikte inne på Hjälmareds expedition. Bredvid vår trogna skolsekreterare Runa Brorsson sitter nu också Evali Aspsjö. Runa kommer snart gå i pension och Evali som kommer ta över håller på att lära sig allt det Runa brukar jobba med.

För tillfället tittar de på eposten som kommit in på morgonen. Runa börjar beskriva för Evali hur hon ska föra in den sjukanmälan som kommit.

Runa kommer inom kort gå i pension, efter nitton års arbete på Hjälmareds expedition. Runa berättar att det till en början handlade mycket om att skriva brev och protokoll. Under åren har hon varit med om att arbeta med fyra olika rektorer. Utöver det menar hon att arbetet innehållit ungefär det samma, alltså mycket bokföring. Runa berättar också att hennes pappa var med och grundade folkhögskolan en gång i tiden. Han satt som kassör i styrelsen i många år.

– Jag har sett pappas handstil på flera dokument i arkivet, berättar Runa. Dom dokumenten har jag varit noga med att vi ska bevara.

Inför att gå i pension och avsluta sitt arbete på Hjälmared är Runa ganska kluven.

– Det är både och, det är lite svårt att veta, säger hon och fortsätter, ja, det är overkligt att tänka att jag inte kommer åka hit varje dag längre och samtidigt tänker jag på allt jag vill göra där hemma.

Runa berättar att vännerna som är pensionärer har fullt upp, och hon hoppas kunna ta det lite lugnare. Framför allt ser hon fram emot att får mer tid till barnbarnen. Runa är mycket tacksam för att ha fått arbeta på Hjälmared.

– Det är en glädje varje morgon när jag åker till jobbet, säger Runa. Det har varit fantastiskt att få jobba på en så bra arbetsplats.

Evali Aspsjö kommer nu att ta över Runas arbetsuppgifter och är i full gång med att sätta sig in i allt Runa brukar göra. Evali har arbetat med bokföring och ekonomi på möbeltillverkaren Kinnarps under många år. Just nu kommer hon från en tjänst som ekonom för Alpha Sverige. Att jobba med ekonomi är alltså inget nytt för Evali.

Evali växte upp i Vårgårda, men har bott i Lidköping sedan 1995. Hon har också en koppling till Hjälmared, då hon var elev på skolan i mitten av 80-talet.  Evali blev väldigt glad när hon såg möjligheter att komma tillbaka.

– När jag såg annonsen utbrast jag i ett litet, tjo! berättar Evali. Sen skrev jag min ansökan direkt.

Efter några turer, med flera intervjuer, föll valet på, Evali och både Runa och Evali upplever att det blev väldigt bra.

– Det är spännande och roligt, berättar Evali med ett leende. Det är många nya saker att ta in och det är verkligen så många trevliga människor här.

Förutom att tillsammans med Runa sätta sig in i alla arbetsuppgifter handlar Evalis närmaste framtid om att finna en bostad i Alingsås. Det kommer givetvis också handla om att lära känna skolan, kollegorna, och eleverna.

Årets kamratmöte har gått av stapeln. Många kära återseenden och minnen av ett och annat hyss blev det. Kvällen bjöd på en god mix av underhållning med bland annat duon Siv & Viv och musikquiz med trion Jonas, Claes och Daniel.

Idag så avslutades läsåret med pompa. I aulan samlades hela skolan; studerande, anhöriga, lärare och personal. Under samlingen bjöds det på sång och musik, tal av rektor, skolpräst och inte minst Tobias Herrström som uppmanade oss alla att våga leva farligt genom att våga vara öppen. Många fick stipendier. Några av dessa var på skoj för att driva lite med någon egenhet som visat sig under året. Tegnefeltstipendier detta år, som ges till elever som behöver uppmuntran, visat omsorg om andra och goda prestationer, gick till; Jack Werner i Media kommunikation, Anders Petter Holm i Idrott och ledarskap, Fredrik Brunhage i Allmän 3A, Sara Hjort i Allmän 3B samt Edit Larsson i Bibel. Lions stipendium gick till Camilla Abrahamsson i Mediakommunikation och Niklas Hermansson i Allmän 3A.

Dagen avslutades med jordgubbstårta i Herrgården.

Med detta fick vi alla säga adjö och på återseende. Tack för ett underbart år!

Foto: David Larsson

Verksamheten fortsätter under sommaren. Snart börjar konfirmationslägret här på Hjälmared. Vi tar givetvis även emot vandrarhemsgäster under sommaren, antingen på Hjälmared eller på Villa Plantaget inne i Alingsås.