Korridoren är nersläckt. De som glömt av vad det är för dag det är blir lotsade till aulan istället för, som vanligt, till lektionssalarna. Så småningom är det inte långt från fullsatt i aulan. Några eftersläntare försöker hitta lediga platser i mörkret. Det enda som lyser i aulan är nödutgångarna, en lampa vid flygeln, och skenet från ett antal mobiler.
Så tystnar det stilla sorlet. Pianisten lägger an en ton. De som vänder sig om och tittar ut mot korridoren börjar ana ett varmgult sken. Då börjar sången höras av vackra stämmor som kommer närmare. Skenet växer och snart kliver Lucia in i rummet. Det enda som hörs är sången. Det är vackert, stämningsfullt och rummet fylls av förväntan.
Det är många i rummet som aldrig har sett något liknande. Det är också många som fylls av minnen av gångna luciafiranden. Plötsligt så skramlar det till något. Oväsen tycks det vara först för oss som står längst bak. Men det är tomtarna som hoppar ut under scenen där de legat gömda, medan de sjunger “tipp tapp, tipp tapp…”
Fler sånger. Vackra sånger. Traditionen trogen, ja nästan. För en av de vackraste sångerna kände jag inte igen. Scenen är endast upplyst av Lucia och hennes tärnor. Aulan lyser lite här och var av mobiler som försöker dokumentera detta förunderliga. En sådan här morgon är värd att lägga på minnet, och skicka till sina vänner, #luciamorgon
Så småningom börjar ljuset från Lucia blandas upp med det kalla morgonljuset som växer sig allt starkare. Då kommer den där så välbekanta melodin igen. Vi ser hur tåget sakta kommer ner från scenen och går ut igen. När sången tynar bort är det tyst i salen, en stund, tills en stor applåd bryter ut som tack.
Ett stort tack till er som var med och gjorde denna morgon så vacker!
Text & bild: David Larsson Back
